Berling-priset 2018: Presentation (Swedish)
*Presentation i samband med mottagandet av 2018 års Berlingpris på Kungliga Biblioteket den 15 maj 2018, publicerat i (link: http://www.biblis.se text: Biblis 83).*
Hej, mitt namn är alltså Peter Ström och jag vill naturligtvis börja med att tacka juryn och Kungliga biblioteket för den enorma ära det innebär att få mottaga årets Berlingpris. Jag har blivit ombedd att presentera mig och min praktik under ca 30 minuter, med utgångspunkten i att många inte är så bekanta med min verksamhet eller kanske ens digital design och typografi i allmänhet. Det är ju en ganska stor uppgift att klämma ihop över 20 års verksamhet på så kort tid, men jag ska göra mitt bästa — men är det otydligt, fråga mig gärna efteråt om något är oklart. (image: 3.jpg) Jag växte upp i det här huset i Danderyd norr om Stockholm. I mitten av 1990-talet, när jag var i de tidiga tonåren, så insåg jag och min två år yngre bror Martin att datorn vi hade hemma och främst använt för att spela spel på faktiskt även innehöll ett modem, som vi lyckades koppla upp till internet. Internet var på den här tiden naturligtvis mycket långsamt och ganska tomt men vi såg möjligheterna med framför allt webbmediet och de möjligheter som gavs i att komma i kontakt med hela världen — eller iaf nå utanför vår friggebod där datorn fanns. Och det var nämligen här och då mitt liv tog sin riktning och intresset för grafisk form, typografi, teknologi, publicering, med mera tog fart — utan att jag ens visste att det var det de sakerna jag sysslade med när jag och Martin skapade webbsidor på löpande band. (image: 4.png) Harald.net var just en sådan webbsida jag och Martin skapade tillsammans, som innehöll allt från krönikor och musikrecensioner till på den tiden sofistikerade tjänster som att skicka digitala vykort. Webbsidan fungerade som en experimentell plattform för oss att utforska webbmediet på, i både grafisk form, innehåll och teknik, och vi hade ofta ett ganska lekfullt tilltal. Förutsättningarna för hur innehåll kunde presenteras i det här nya mediet förändrades på den här tiden konstant, och vi var väldigt intresserade av vad för nya möjligheter det medförde — en nyfikenhet som alltså hängt med sedan dess. (image: 5.png) Typografi är att ge språk visuell form, och var som ni säkert vet fram till persondatorns genomslag ett specialist-yrke. Faktum är att Svenska typografförbundet är Sveriges äldsta fackförbund, bildat 1886, då det fanns ca 1800 sättare och sättarlärlingar. (image: 6.png) En person som jobbar med typografi kallas alltså för typograf, och jag skulle vilja dra en parallell mellan programmeraren och typografen — kanske kan man rent av kalla programmeraren den nutida typografen — i alla fall om en tänker sig typografens jobb är att just ge form till text. För det som är så fascinerande med kod är att det ju är text och därför typografi i sin mest renodlade form. Programmeraren gör objekt av språk — för att parafrasera holländska designstudion Experimental Jetset. (image: 7.jpg) Allt vi ser på skärmen är typografi i grunden, eftersom någon programmerat mjukvaran och hårdvaran som används i datorn och alltså gör det möjligt för oss att interagera med skärmen — precis som jag gör just nu med den här laptopen och projektorn. Och att få vara med och utforska hur webbmediet förändras genom en nyfikenhet på programmeringsspråk som t ex HTML och CSS är en sådan lyx. Jag älskar nämligen fortfarande att aktivt arbeta med publicering på internet. En webbsida är som ett vitt ark hela världen kan se omgående. (image: 8.png) Som ni kanske såg på kvällens tryckta inbjudningskort — formgivet av förra årets Berlingpristagare Parasto Backman och Eva Wilsson — är den delvis satt i det här typsnittet, Barmeno från 1983 av Hans Reichel, och var under en period i tonåren lite av ett favorittypsnitt. Men i själva verket har själva typsnittet haft en ganska marginell roll i mitt professionella liv, jag tror faktiskt aldrig jag ens använt det till någonting, utan dess vikt kommer ifrån vad det inneburit. I mitten av 1990-talet, parallellt med t ex harald.net, drev jag en relativt välbesökt blogg — eller dagbok på nätet som det hette på den tiden — och hade skrivit om just typsnittet Barmeno. Mattias Jakobsson, en ett år yngre Kalmarit, såg det här och kontaktade mig, då han visste mer om det. Glöm inte att på den här tiden fanns inte all info tillgänglig — Wikipedia var t ex inte startat på flera år till. Det har nu gått mer än 20 år sedan jag och Mattias kom i kontakt, och hela mitt professionella liv har präglats av honom och vi har fölt varandra sedan dess. (image: 9.jpg) I början av 2000-talet jobbade vi på samma webbyrå, sedan delade vi på ett kontor i Berlin under några år, och efter det läste vi grafisk design parallellt fast på olika skolor — Mattias på Beckmans designhögskola här i Stockholm, och jag på Gerrit Rietveld Academie i Amsterdam. Men framför allt har vi tillsammans involverat oss i mängder projekt under vårt gemensamma namn Konst & Teknik, som vi startade 2006. Det här är en bild från vårt kontor i Prenzlauer Berg. (image: 10.jpg) Fram till för kanske fem år år sedan var det med Mattias jag gjorde allt och det är med honom jag fört — och fortfarande för — ett konstant samtal med en utforskande utgångspunkt av grafisk design och typografi. Jag ska erkänna att det känns något ensamt att stå här utan Mattias, eftersom vi följt varandra så länge, och jobbat på många av projekten jag kommer visa tillsammans. Därför vill jag rikta ett enormt tack till dig Mattias — var du nu är? — för allt, jag hoppas vi fortsätter jobba och inte minst prata om världen genom typografi så länge vi bara kan. (image: 11.png) Sedan snart två år är jag lektor i visuell kommunikation med inriktning digitala medier på Beckmans designhögskola, ett stenkast härifrån. Beckmans — för er som inte känner till skolan — har en snart 80årig historia, och består av de tre programmen Form, Mode och Visuell Kommunikation. På Visuell Kommunikation, programmet jag alltså jobbar på, försöker vi se på samtiden och yrkets föränderlighet med nyfikenhet. Man kan säga att Beckmans befinner sig mellan konst och kommers, om än på en tydligt konstnärlig grund, och studenterna uppmuntras ifrågasätta sig själv och konventioner genom utforskande av mängder ämnen, uppgifter och tekniska förutsättningar. (image: 12.jpg) Här ser ni t ex Tilda och Anna som går första året just nu, som utforskar programmering och hårdvara med Arduino — en öppet hårdvara för att göra elektronikanvändning mer tillgänglig — i en workshop med min kollega Jonas Johansson. (image: 13.jpg) En av de återkommande workshops jag gjort är en programmeringsworkshop, där vi programmerar stilleben i webbprogrammeringspråken HTML och CSS utifrån stillebenets visuella kvaliteter, en workshop jag ärvt av min amerikanska kollega Laurel Schwulst. Vi tittar på stillebenet — här i mitten — och försöker programmera en visuell version av det på våra datorer, där endast enkel webbkod är utgångspunkten och inga förkunskaper nödvändiga. Jag sitter parallellt och gör samma sak, och går igenom vad jag gör så att studenterna kan hänga med. Det viktigaste är inte att skriva korrekt kod utan att få Stillebenet att se så bra ut som möjligt. (image: 14.jpg) Jag brukar jämföra förståelsen för programmering med förståelsen för tryckteknik: För att göra en fantastisk trycksak behöver formgivaren veta skillnaden på t ex offsettryck och screentryck och förstå i stora drag hur processen ser ut, men inte nödvändigtvis veta varenda detalj kring kanske olika limsorter. Det är ju tryckeriets expertis, och delvis den man anlitar dom för. Samma sak med programmering; det viktiga är att förstå skillnaderna på t ex HTML och CSS och vad för nya möjligheter som kan skapas visuellt, inte nödvändigtvis att vara en perfekt programmerare. Själv är jag en ganska dålig programmerare, och väljer alltid snabbaste — men inte alltid pålitligaste — vägen ut, vilket ofta innebär att jag jobbar med andra, riktiga programmerare. Men jag kan förhoppningsvis prata deras språk (bokstavligen). Till vänster ser ni VK20 på Beckmans designhögskola, till höger Sara Dunkers workshopresultat. (image: 15.png) En sak jag själva fick med mig från skoltiden, var det här citatet från en av mina lärare — “There is no such thing as the Real World”, när jag försökte argumentera att saker som gjordes inne på skolan var av mindre vikt än utanför. Det var en tankeställare för någon som jobbat så kommersiellt som jag och var van vid att vissa typer av projekt rankades högre än andra, och något jag haft med mig sedan dess. Skolmiljön är minst lika mycket på riktigt och lika viktig att ta på allvar som världen utanför. (image: 16.png) Jag tänkte presentera ett par exempel där form och teknik på något sätt hänger ihop, eller där just internet spelat en stor roll som nån slags genomgående röd tråd. (image: 17.png) Det här är faktiskt ett work in progress, som inte ens uppdragsgivaren sett i exakt den här formen… (image: 18.png) Konst & Teknik arbetar just nu med den grafiska identiteten för Film i Samtidskonsten, en organisation i Sthlm för samtidskonstfilm. Som en del i den här identiteten har vi jobbat med två versioner av typsnittet Grow, av publicerat av det tysk-schweiziska typsnittsleverantören Dinamo, som bygger på ett rutnät där 63 versioner av typsnittet kombineras ovanpå varandra. Film i Samtidskonsten handlar, något förenklat, om en sak i en annan och övergångarna där mellan, och vårt koncept bygger på visuella övergångar där de tekniska förutsättningarna och begränsningarna för att skapa animationer blivit utgångspunkten för den visuella uttrycket, samt möjlighet att just kombinera de olika typsnittsvikterna ovanpå varandra. (image: 19.jpg) Såhär ser det ut — det kan vara lite svårt att se, men de är alltså de här rörelserna mellan de vita plattorna och bakgrundsbilden, samt de två olika versionerna av samma typsnitt jag menar. (image: 20.jpg) Affischerna — även de fortfarande på skissstadiet — tar därför samma animationer men fryser dom i en statisk form, vilket skapar ett formspråk som är lite spretigt, just då webbmediet och dess tekniska förutsättningar varit visuellt drivande även i dess tryckta form. (image: 21.png) För nästan tio år sedan designade Konst & Teknik en trycksak och webbsida för en utställning vid namn In Real Life på ett galleri i New York. Utställningen handlade om konstbloggare som fick tillgång till fysisk plats i gallerirummet. Eftersom vi skulle producera både en fysisk trycksak och digital webbsida beslöt vi oss för att programmera hemsida så att den också blev själva trycksaken — vi exporterade den helt enkelt hemsidan som PDF och skickade till tryckeriet. (image: 22.jpg) Den grafiska formen var anpassad för att fungera i båda formerna och således även typsnittsvalen: Times New Roman, Arial och Courier New — 3 på den här tiden säkra val. Det var nämligen så att till 2010 ungefär — alltså efter att vi jobbade med In Real Life — hade webbdesigern i princip ca 10 typsnitt att använda sig av om hen ville försäkra sig om att webbsidan skulle fungera på majoriteten av besökarnas datorer. Times New Roman, Arial och Courier New var var alltså tre av de här 10. Den här typografiska utgångspunkten hade vi aldrig haft idag, för nu är helt andra typografiska uttryck möjliga och webbsidor kan se helt annorlunda ut, då den tekniska utvecklingen sedan dess gjort det möjligt att använda i princip vilket typsnitt som helst. Därför blir den här tidningen och webbsidan så tydligt en del av sin tid, och dess typografiska val säger något om sin tids förutsättningar, vilket jag anser att design alltid ska sträva efter att göra. (image: 23.png) Men om webbens konstanta föränderlighet är del av dess charm, så finns det en sak jag tycker lika mycket om: tryckta, statiska böcker. Jag är övertygad om att det hänger ihop, för då en webbsida alltid går att uppdatera och förändra är ju en tryckt bok färdig när den är färdig — inklusive dess misstag. Många här som jobbar med trycksaker vet naturligtvis hur frustrerande det är när man upptäcker ett stavfel eller för tjock papper när trycksaken väl är producerad — men det är samtidigt skönt att faktiskt inte kunna göra något åt situationen och gå vidare med sitt liv… (image: 24.jpg) Den här är en bok som konst & teknik designat åt konstnären Jonas Nobel. Bokens titel är ‘Haninge kommuns geologiska historia’ och behandlar ett serie offentliga verk Jonas gjort i just Haninge kommun, med utgångspunkt i kommunens geologiska historia — det var t ex där grundämnet Lithium upptäcktes i början av 1800-talet. (image: 25.jpg) Boken var ursprungligen menad att endast existera i ett exemplar, i Haninge kommuns bibliotek, och fungera som en manual eller bakgrundsinformation till konstverken. Platsens närvaro, i både innehåll och placering, gjorde att vi bestämde oss för att förhålla oss till bokens form på ett liknande sätt, genom att låta alla beslut utgå ifrån tidigare trycksaksmaterial producerat inom Haninge kommun; formatet och omslaget är baserat på en kommunrapport från 70-talet, alla typografiska val är referenser till haninge kommuns grafiska profiler under åren osv. (image: 26.jpg) Den här typen av systematiskt tänk, där en formmässig idé formuleras först och sedan utförs är jag överttygad kommer ifrån min bakgrund i kod. Faktum är att den här presentationen fram till för ett par dagar sedan var 29 bilder, helt i bokstavsordning utifrån de typsnitten jag använt mig av i olika sammanhang, men jag insåg att det blev för omständigt för idag. Ett systematiskt tänk var nödvändigt även här för att jag skulle komma vidare, även om jag skrotade ideen halvvägs. Men jag är väldigt attraherad av det här sättet att jobba på — inte så mycket för att kunna påvisa referenser eller rättfärdiga arbetssättet, utan för att jag helt enkelt inte annars vet hur projektet ska tas framåt och lätt fastnar. (image: 27.png) En annan konstnär Konst & Teknik jobbat länge med är Anna Lundh. I ett omfattande bokprojekt som sträcker sig över fem års tid, producerades en arkivlåda innehållandes två kataloger samt arkivmaterial från festivalen Visions of the Now — Stockholm Festival for Art & Technology som Anna arrangerade 2013. (image: 28.jpg) Även här är alla typsnittsval baserad på referenser till historien som festivalen grundas i, men varför jag valde att ta med det idag är för jag tycker det exemplifierar inställningen till mediet jag drivs av även när jag jobbar med böcker: (image: 29.jpg) Den ena katalogen, vid namn Catalogue, är en ganska konventionell katalog med häftklammrar. Men vi undrade vad som hände om man flyttade klammrarna från mitten till ena kanten, och gjorde en test tidigt i processen. Det slutade i att katalogen producerades så, med resultatet att katalogen kunde delas upp med en tydlig arkivdel och en tydlig ny del, och på så sätt skapa en helt ny typ av läsning, ett upplägg jag inte sett genomfört tidigare. (image: 30.png) Jag är nyfiken på folk och deras verksamheter och skärmen har alltid fungerat som ett bra filter att våga ta mig an dom på olika sätt. (image: 31.jpg) För 8 år sedan skickade Konst & Teknik ett ganska spontant till folk vi tyckte gjorde bra saker i design-sverige, där vi bjöd in dom till att sälja överblivna böcker och trycksaker under en dag på vårt kontor vid Skanstull. En del av de här personerna kände vi, några hade vi träffat någon gång vi till och andra tyckte vi verkade intressanta eller gjorde bra grejer. (image: 32.jpg) Det här mailet resulterade i en bokshop på Konst & Tekniks kontor ett par månader senare med ca 100 olika trycksaksprojekt vid namn Show & Sell. Sedan blev Show & Sell ett seminarium om publicering tillsammans med Matilda Plöjel och Konstnärsnämnden med inbjudna gäster från Europa och USA vid namn Publishing as part-time Practice, senare en utställning som turnerade mellan USA och delar av Europa, och till sist omformulerades till ett nätverk av svenska konstboksförlag vid namn PAPP. (image: 33.jpg) Det finns mycket att säga om PAPP, men det har jag inte tid med idag, men jag tycker även detta är ett exempel på något magiskt med internet: En kedja av händelser följer ett spontant mail, grundat i ett intresse i ett ämne och människorna bakom, som kan resultera i många års arbete med nya kunskaper, kontakter, och vänskaper som resultat. Grafisk design är på det sättet väldigt unikt: Det är ett fantastiskt verktyg att närma sig människor och ämnen för det finns alltid en enkel tjänst att erbjuda; att förpacka innehållet på något sätt. (image: 34.png) Under åren har jag just närmat mig olika områden jag varit nyfiken på med grafisk design och typografi som medel. Publicering, som jag visade nyss t ex, och på senare år framför allt samtidskonst. Konst är för mig det bästa sättet att lära mig om världen då jag föredrar det estetiska filter en konstnär möjliggör. Ett sådant samarbete är det ambulerande galleriet Issues som jag är engagerad i sedan ett par år tillbaka. Issues producerar utställningar med framför allt svenska konstnärer på olika platser i Stockholm, ofta på nya platser där platsen är just av lika stor vikt som konstverken. (image: 35.jpg) Som en del i den processen byter den grafiska identiteten form varje gång, och typografin anpassas till platsen. Men alla platser är inte så lätta att hitta en unik typografi till — en butikslokal på Södermalm kanske inte ger några tydliga typografiska ingångar i sig själv, så då får man hitta något annat att titta på. I fallet med Issues #4, för ett drygt år sedan, så anlitades fotografen Jonas Isfält att porträttera lokalen innan öppning och på en av bilderna finns en dammsugare kvar på platsen. (image: 36.jpg) För kommunikationen kring Issues #4 använde jag helt enkelt Eurostile Black, då den befintliga texten på dammsugaren var satt i det typsnittet. Dammsugaren var en del av platsen för utställningen och därför kändes det som ett lika bra eller dåligt beslut som att välja någon annan ingång. Den här typen av resonemang är naturligtvis beslut ytterst få — om ens någon — som förstår eller får reda på, och det är inte så viktigt egentligen. Det viktiga är för mig att hitta ett sätt att sortera alla mina typsnitt och hitta ett sätt att komma vidare. Och då kan en slumpmässigt glömd dammsugare bli utgångspunkten för en identitet. (image: 37.png) Copypastecharacter.com är en site som startade som ett fem-minuters påhitt 2009, där jag var så frustrerad över att aldrig hitta de typografiska tecknena på datorn jag dagligen behöver komma åt. (image: 38.jpg) Jag skapade en webbsida där alla tecken fanns tillgängliga utifrån visuella kvaliteter, kanske 50 stycken initialt. Jag registrerade ett domännamn och laddade upp då jag tänkte att den lika gärna kunde ligga på internet som vara gömd i min egen dator. (image: 39.jpg) En bloggare fick efter ett tag nys om den och skrev om den och det ena ledde till det andra och snart hade vi hundratusentals besökare varje månad. Efter att ha byggt om webbsidan vid flertalet tillfällen, och inte minst uppdaterat den med mängder tecken och inte minst nya emojis så hade vi tröttnat och när ett märkligt mail med önskan att köpa siten av oss dök upp tog vi chansen. (image: 40.jpg) Såhär ser den ut idag — webbsidan som skulle handla om tillgänglighet är full med banners för tvivelaktigheter, och jag har ingen aning om vem som äger den; vår köpare har tydligen sålt den vidare och jag vet inte vem eller varför någon idag vill ha den. Det är både tråkigt men också väldigt fascinerande med det digitala, att det kan ta sina egna, oväntade vägar helt. (image: 41.png) Typografi är som sagt den visuella representationen av språk, och intresserar en sig för typografi är det inte så långt borta till att intressera sig för språk. (image: 42.png) Det sista projektet jag tänkte visa startade också med ett spontant e-mail. Jag har läst i Dagens nyheter att svenska akademien bestämt att svenska alfabetet skulle bestå av 29 bokstäver, istället för de 28 som tidigare. Att det var ordet Web som gjort denna förändring gjorde inte saken sämre direkt… Jag tyckte det var så fascinerande att någon kunde bestämma över alfabetet, och mailade helt enkelt svenska akademien, då jag ville veta exakt när detta beslut togs. Jag fick svar från Eva Aniansson, att det var den 3e mars 2005 som W blev fast medlem av det svenska språket. Jag registrerade då www… se — bokstaven W 29 gånger efter varandra, där jag publicerade det här mailet. (image: 43.jpg) Jag vet inte om det är tillåtet att publicera mail på detta sättet, så jag hoppas ingen från Svenska Akademien är här idag, men jag gissar att de har annat att göra för tillfället... (image: 44.jpg) Det här nådde bland andra just förra årets Berlingpristagare Eva Wilsson och tillsammans med henne, Nina Ulmaja och Björn Wahlberg arrangerade under Stockholms typografiska gilles flagg ett födelsedagskalas på Rönnells Antikvariat här borta på Birger Jarlsgatan för bokstaven W den 3 mars 2012 – och varje år sedan dess utbringas en virtuell skål på sociala medier. Ambitionen är naturligtvis att 3 mars ska bli känd som alfabetets — eller W:s dag — på samma sätt som t ex kanelbullens dag. (image: 45.png) Nästa språkprojekt som är i sin linda är att lyckas ändra de svenska användandet av citattecken, från 99 99 till 6 9, som jag börjat jobba med nu under våren — vi får se om det får något genomslag i framtiden. (image: 46.jpg) Jag har en idé om att aldrig använda samma typsnitt två gånger. Det är inget jag följer slaviskt, men med tanke på hur många typsnitt som existerar ser jag inte poängen att använda något för mycket. Varje projekt jag jobbar med blir så starkt färgat av typsnittsvalen att jag ofta är rätt trött på deras närvaro i slutet av ett projekt. Det här intresset resulterar naturligtvis i ett konstant letande efter nya typografiska infallsvinklar. För genom typografi — eller typsnitt i synnerhet — står jag i kontakt med historien och andra människor. När jag jobbar med en antikva med rötterna i 1600-talets Venedig, eller en linjär ritad 2018 av en 19-åring i Moskva, då är det som jag för en konversation med den personen och typsnittets historia varje gång vi möts — vare sig vi känner varandra eller inte. Näst längst till höger i bilden är Sven-Anders Ström, min pappa. Han dog 1992, så vi har inte haft så mycket kontakt. Men nyligen hittade jag den här bilden av en slump, under ett planlöst surfande på internet, från en arkeologisk utgrävning i Halmstad i mitten av 1960-talet. Webbsidan jag hittade bilden på heter digitaltmuseum.se och är ett enormt digitalt arkiv med material från samlingarna hos t ex Nationalmuseum och Hallands Konstmuseum där den här bilden existerar. Jag tror det är det detta arkeologiska utgrävande av internet som som jag ägnat mig åt i över 20 års tid, och jag vill tro att en liten bit av det är ärvt av min pappa, trots att vi aldrig kände varandra. (image: 47.png) För jag tänker väldigt mycket på arv och referenser och var saker kommer ifrån. Ursprungligen tänkte jag att den här presentation skulle helt utgå ifrån alla mina mentorer jag tagit under livet – dom flesta omedvetna om det — men eftersom det inte blev så vill jag passa på att tacka folk som betytt mycket för mig under mitt liv: Först och främst vill jag tacka alla som gör fantastiska arbeten inom design och andra kreativa sammanhang som inspirerar, utbildar, berör och belyser, till många gånger katastrofala budgetar och förutsättningar. Jag vill tacka alla typsnittstecknare, mina fina vänner och familj, mina kollegor Samira, Stefania och Jonas på Beckmans, jag vill tacka min ungdoms förebild peter bruhn, jag vill tacka pontus och britta ekman, jag vill tacka mattias, martin, miriam och inte minst tack min fantastiska mamma Annika. (image: 48.png) Tack!